Nu är det snart helg igen. Förra helgen var ingen höjdare. Jag tog ett väldigt jobbigt beslut, att göra mig av med min söta lilla katt. Eftersom jag knappt kan ta hand om mig själv kände jag att jag inte klarade av att ge henne all den uppmärksamhet hon behövde. Det blev bäst så för både henne och mig. Men oj så ledsen jag har varit!

Veckan har gått sådär. Samtalen hos psykologen låter lika varje gång, du måste äta mer säger hon. Jag vet, jag ska säger jag. Nästa gång jag kommer dit har vågen inte rört sig ett gram och samma sak upprepas igen. Jag står still, eller springer i ett ekorrhjul, beroende på hur man ser det.

Till veckan har jag bedömningssamtal till dygnetruntavdelningen. Idag hade jag samtal med överläkaren. Hon gav mig rådet att tacka ja till en plats på dygnetruntavdelningen, eftersom dom på öppenvården inte kan hjälpa mig mer. Och den hjälp jag får räcker ju uppenbarligen inte. Jag har sagt att jag inte vill bli inlagd, men just nu känns det som enda alternativet för att komma ut ur ekorrhjulet.