Jag är hemma knappt ett dygn för hemträning. Jag har mina föräldrar på besök, det känns skönt!
Har varit på dygnet runt vården nu i snart två veckor. Första dagarna var det kaos i hjärnan. Var på väg att skriva ut mig flera flera gånger. Allt kändes fel. Men jag stod ut en dag och en dag till och nu börjar jag vänja mig vid tanken att vara kvar och fullfölja behandlingen. Jag har tappat bort mina känslor på vägen. Jag är inte glad, knappt ledsen. Inget är roligt och inget känns tråkigt. Jag har fastnat i ett ingenting och det är läskigt! Jag sover bort många timmar på avdelningen, jag orkar inget annat. Det enda jag känner är att jag går upp i vikt i en rasande fart, jag hinner inte med själv. Men jag vet att det är bra. En annan tjej på behandlingen sa att hon hade kännt sig så himla lycklig och glad efter dom där tolv veckorna. Jag kämpar på för att få känna samma känsla!

Nu sitter jag mest och väntar. Allt är nästan packat och klart och bussen går inte förens om en timme, exakt. Jag förstår fortfarande inte vart jag faktiskt är påväg. Ringde dom förut med några frågor och hon jag pratade med lät hur snäll och rar som helst, så det känns bra i alla fall.
Vi får se lite granna hur det blir med bloggandet där borta. Har lånat ett mobilt internet, men får se om jag använder det. Får se hur mycket dö-tid det kommer bli. Men jag uppdaterar så snart det finns tillfälle igen.
Ska packa ner dom sista sakerna och sedan göra mig redo. Dygnet runt vården, nu kör vi igång!

I morgon är det dags. Och jag undrar vad jag har gett mig in på. Jag, lilla jag, ska jag verkligen vara på dygnet runt vård?! Behöver jag verkligen det? Är det jag verkligen som ska göra det här? Jag förstår inte vad jag gett mig in på. Usch vad läskigt det är!!! Jag förtränger det hela tiden och kommer på ibland vad det är som ska ske i morgon..
Jag har i alla fall packat. Ett steg i rätt riktning!

Det är kaos. k a o s. Lika bra att gå och sova bort det.

Dom varnade mig för det här, att man faller tillbaka i gamla mönster ganska lätt och "slappnar av" om man vet att man ska snart bli inlagd och få hjälp. Äsch tänkte jag, jag klarar nog av att äta i alla fall. Såklart så sitter jag nu här och har hoppat över lunchen och ätit lite till frukost, som förr i tiden. Gjorde felet att gå ut i solen på en promenad utan mat i magen. Det slutade med att jag knappt orkade stå på benen och jag funderade på om jag verkligen skulle klara av att gå hem igen. Skitläskigt! När man känner att benen inte orkar bära en. Så nu ligger jag i sängen och vilar, är helt slut i kroppen, även fast det var en lugn och ganska kort promenad. Läskigt vad anorexin kan göra med en. Men jag ska ta mig ur det här! Såhär vill jag inte ha det! Punkt slut!

Nu är det alltså bestämt. På riktigt. Jag har tackat ja till dygnet runt vården och redan på måndag kör den alltså igång. Skräckblandad förväntan skulle man kunna beskriva det.
Sista samtalet med den vanliga psykologen på BUP idag, med vägning. Hade gått upp. Det var ganska väntat. Såklart säger den ena sidan att det är bra, den andra säger att jag är dålig och kass som inte klarar att stå emot matsuget. Men det är ju meningen att jag ska gå upp i vikt, hur mycket jag än inte vill det...
Annars är det en ganska dålig dag idag. Legat största delen av den i sängen. Men snart ska jag iväg på middag hos min vän. Det blir nog mysigt!

I går somnade jag vid nio tiden. Ville bara sova så jag slapp den bubblande ångesten.
Idag vaknade jag upp och var livrädd, denna gången är jag livrädd för dygnet runt vården som börjar på måndag. Jätte läskigt känns det. Jag är rädd för att jag tror att jag inte är så sjuk. Att jag ska vakna upp en dag och inse att det bara är på låtsas. Jag vet ingenting just nu, det är kaos bland tankarna i huvudet.
Annars har jag skött maten ganska bra idag. Lunchade med en vän på stan. Det kändes jobbigt innan, men gick hur bra som helst! Mys! :)
Känns som jag mest bara skriver ner ett virrvarr av tankar. Förstår om ni inte fattar, jag förstår knappt själv.
kram

Har inte alls följt något matschema idag. Inte för fem öre. Men nu till kvällen blev jag så hungrig, så nu känns det som att jag ätit för hela dagen istället. Ångesten ligger och lurar bakom hörnet. Jag är livrädd för att jag ska tappa kontrollen mer. Jag är livrädd för att det här ska göra att jag går upp tio kilo på tio minuter. Jag vet att det i praktiken inte fungerar så, men just nu sitter jag och är rädd.

Bedömningssamtalet idag, som egentligen inte var så mycket till bedömningssamtal utan mer ett informationsmöte. Det finns en plats på dygnetruntavdelningen till mig redan nu på måndag. Jag fick till torsdag på mig att fundera. Men det är väl inte så mycket att fundera på? Jag vill bli frisk, jag orkar inte ha det såhär längre. Så det blir till att tacka ja. Skitläskigt!!! Men det är nog precis det här jag behöver.

Påsken är över. Jag har lämnat mina föräldrar i skogen och åkt hem till den större staden igen. Både tråkigt och skönt.
Påskhelgen gick ganska smärtfritt. Förutom att en smått livrädd känsla funnits inom mig hela tiden. Rädslan över att äta för mycket. Rädslan över att gå upp i vikt. Men jag har försökt mota bort tankarna så gott det gick och tycker somsagt ändå att det var en ganska mysig påsk.

Dock blev jag ställd inför ett val under helgen, väga mig eller inte. Jag har ställt bort min våg, jag har bett föräldrarna ställa bort sin våg. Men när vi hälsade på farmor stod det en våg där, rakt framför näsan utan att jag var beredd. Jag bollade tanken väga sig/väga sig inte många gånger innan jag beslutade mig för att INTE väga mig. Jag stod emot och är nöjd över mig själv att jag klarde det! Jag visste att det bara skulle förstöra och ge mer ångest. Jag gick emot anorexin. Bra där! :)
Försökte dela med mig av lyckan till föräldrarna, men dom verkade inte riktigt fatta grejen. Och jag förstår dom, dom är inte med mig varje dag och vet vad jag kämpar emot. Dom har egentligen precis klivit på mitt anorexia-tåg, då jag ganska nyligen berättade för dom om mitt problem.

I morgon är det bedömsningssamtal till dygnetruntvården som står på schemat. Ska nog bli ganska spännande ändå, få reda på lite granna hur det fungerar osv. Sedan får vi se om dom har en plats åt mig eller inte.
Hoppas du med har haft en fin påsk! :)

Idag är det långfredagen, det är verkligen en lång fredag. Jag har suttit hela dagen och väntat på att tåget ska gå som tar mig hem till mina föräldrar! Ska hem och mysa med päronen och äta påskmat. Fast just det här med påskmaten ger mig småångest bara jag tänker på det. Tycker det ska bli sjukt jobbigt. Det är alltid jobbigt när jag är hemma hos föräldrarna, för där är allt så uppstyrt med mattider osv. Men jag vet att det är det jag behöver!
Ska försöka njuta så mycket det går av påsken ändå, speciellt ska jag njuta av att vara hemma och bli ompysslad!:)
Glad påsk till er!

Nu är det snart helg igen. Förra helgen var ingen höjdare. Jag tog ett väldigt jobbigt beslut, att göra mig av med min söta lilla katt. Eftersom jag knappt kan ta hand om mig själv kände jag att jag inte klarade av att ge henne all den uppmärksamhet hon behövde. Det blev bäst så för både henne och mig. Men oj så ledsen jag har varit!

Veckan har gått sådär. Samtalen hos psykologen låter lika varje gång, du måste äta mer säger hon. Jag vet, jag ska säger jag. Nästa gång jag kommer dit har vågen inte rört sig ett gram och samma sak upprepas igen. Jag står still, eller springer i ett ekorrhjul, beroende på hur man ser det.

Till veckan har jag bedömningssamtal till dygnetruntavdelningen. Idag hade jag samtal med överläkaren. Hon gav mig rådet att tacka ja till en plats på dygnetruntavdelningen, eftersom dom på öppenvården inte kan hjälpa mig mer. Och den hjälp jag får räcker ju uppenbarligen inte. Jag har sagt att jag inte vill bli inlagd, men just nu känns det som enda alternativet för att komma ut ur ekorrhjulet.