Påsken är över. Jag har lämnat mina föräldrar i skogen och åkt hem till den större staden igen. Både tråkigt och skönt.
Påskhelgen gick ganska smärtfritt. Förutom att en smått livrädd känsla funnits inom mig hela tiden. Rädslan över att äta för mycket. Rädslan över att gå upp i vikt. Men jag har försökt mota bort tankarna så gott det gick och tycker somsagt ändå att det var en ganska mysig påsk.

Dock blev jag ställd inför ett val under helgen, väga mig eller inte. Jag har ställt bort min våg, jag har bett föräldrarna ställa bort sin våg. Men när vi hälsade på farmor stod det en våg där, rakt framför näsan utan att jag var beredd. Jag bollade tanken väga sig/väga sig inte många gånger innan jag beslutade mig för att INTE väga mig. Jag stod emot och är nöjd över mig själv att jag klarde det! Jag visste att det bara skulle förstöra och ge mer ångest. Jag gick emot anorexin. Bra där! :)
Försökte dela med mig av lyckan till föräldrarna, men dom verkade inte riktigt fatta grejen. Och jag förstår dom, dom är inte med mig varje dag och vet vad jag kämpar emot. Dom har egentligen precis klivit på mitt anorexia-tåg, då jag ganska nyligen berättade för dom om mitt problem.

I morgon är det bedömsningssamtal till dygnetruntvården som står på schemat. Ska nog bli ganska spännande ändå, få reda på lite granna hur det fungerar osv. Sedan får vi se om dom har en plats åt mig eller inte.
Hoppas du med har haft en fin påsk! :)