Jag lever! Jag mår bättre än på länge! Jag kämpar fortfarande på dygnet runt vården, har klarat av hälften av veckorna nu! :) Jag har beslutat mig för att bli frisk!
Jag fortsätter blogga på min riktiga blogg! Välkomna dit och fortsätt följa min resa!
Kram Sara

http://www.sarapirat.blogspot.com/

Jag är hemma knappt ett dygn för hemträning. Jag har mina föräldrar på besök, det känns skönt!
Har varit på dygnet runt vården nu i snart två veckor. Första dagarna var det kaos i hjärnan. Var på väg att skriva ut mig flera flera gånger. Allt kändes fel. Men jag stod ut en dag och en dag till och nu börjar jag vänja mig vid tanken att vara kvar och fullfölja behandlingen. Jag har tappat bort mina känslor på vägen. Jag är inte glad, knappt ledsen. Inget är roligt och inget känns tråkigt. Jag har fastnat i ett ingenting och det är läskigt! Jag sover bort många timmar på avdelningen, jag orkar inget annat. Det enda jag känner är att jag går upp i vikt i en rasande fart, jag hinner inte med själv. Men jag vet att det är bra. En annan tjej på behandlingen sa att hon hade kännt sig så himla lycklig och glad efter dom där tolv veckorna. Jag kämpar på för att få känna samma känsla!

Nu sitter jag mest och väntar. Allt är nästan packat och klart och bussen går inte förens om en timme, exakt. Jag förstår fortfarande inte vart jag faktiskt är påväg. Ringde dom förut med några frågor och hon jag pratade med lät hur snäll och rar som helst, så det känns bra i alla fall.
Vi får se lite granna hur det blir med bloggandet där borta. Har lånat ett mobilt internet, men får se om jag använder det. Får se hur mycket dö-tid det kommer bli. Men jag uppdaterar så snart det finns tillfälle igen.
Ska packa ner dom sista sakerna och sedan göra mig redo. Dygnet runt vården, nu kör vi igång!

I morgon är det dags. Och jag undrar vad jag har gett mig in på. Jag, lilla jag, ska jag verkligen vara på dygnet runt vård?! Behöver jag verkligen det? Är det jag verkligen som ska göra det här? Jag förstår inte vad jag gett mig in på. Usch vad läskigt det är!!! Jag förtränger det hela tiden och kommer på ibland vad det är som ska ske i morgon..
Jag har i alla fall packat. Ett steg i rätt riktning!

Det är kaos. k a o s. Lika bra att gå och sova bort det.

Dom varnade mig för det här, att man faller tillbaka i gamla mönster ganska lätt och "slappnar av" om man vet att man ska snart bli inlagd och få hjälp. Äsch tänkte jag, jag klarar nog av att äta i alla fall. Såklart så sitter jag nu här och har hoppat över lunchen och ätit lite till frukost, som förr i tiden. Gjorde felet att gå ut i solen på en promenad utan mat i magen. Det slutade med att jag knappt orkade stå på benen och jag funderade på om jag verkligen skulle klara av att gå hem igen. Skitläskigt! När man känner att benen inte orkar bära en. Så nu ligger jag i sängen och vilar, är helt slut i kroppen, även fast det var en lugn och ganska kort promenad. Läskigt vad anorexin kan göra med en. Men jag ska ta mig ur det här! Såhär vill jag inte ha det! Punkt slut!

Nu är det alltså bestämt. På riktigt. Jag har tackat ja till dygnet runt vården och redan på måndag kör den alltså igång. Skräckblandad förväntan skulle man kunna beskriva det.
Sista samtalet med den vanliga psykologen på BUP idag, med vägning. Hade gått upp. Det var ganska väntat. Såklart säger den ena sidan att det är bra, den andra säger att jag är dålig och kass som inte klarar att stå emot matsuget. Men det är ju meningen att jag ska gå upp i vikt, hur mycket jag än inte vill det...
Annars är det en ganska dålig dag idag. Legat största delen av den i sängen. Men snart ska jag iväg på middag hos min vän. Det blir nog mysigt!

I går somnade jag vid nio tiden. Ville bara sova så jag slapp den bubblande ångesten.
Idag vaknade jag upp och var livrädd, denna gången är jag livrädd för dygnet runt vården som börjar på måndag. Jätte läskigt känns det. Jag är rädd för att jag tror att jag inte är så sjuk. Att jag ska vakna upp en dag och inse att det bara är på låtsas. Jag vet ingenting just nu, det är kaos bland tankarna i huvudet.
Annars har jag skött maten ganska bra idag. Lunchade med en vän på stan. Det kändes jobbigt innan, men gick hur bra som helst! Mys! :)
Känns som jag mest bara skriver ner ett virrvarr av tankar. Förstår om ni inte fattar, jag förstår knappt själv.
kram

Har inte alls följt något matschema idag. Inte för fem öre. Men nu till kvällen blev jag så hungrig, så nu känns det som att jag ätit för hela dagen istället. Ångesten ligger och lurar bakom hörnet. Jag är livrädd för att jag ska tappa kontrollen mer. Jag är livrädd för att det här ska göra att jag går upp tio kilo på tio minuter. Jag vet att det i praktiken inte fungerar så, men just nu sitter jag och är rädd.

Bedömningssamtalet idag, som egentligen inte var så mycket till bedömningssamtal utan mer ett informationsmöte. Det finns en plats på dygnetruntavdelningen till mig redan nu på måndag. Jag fick till torsdag på mig att fundera. Men det är väl inte så mycket att fundera på? Jag vill bli frisk, jag orkar inte ha det såhär längre. Så det blir till att tacka ja. Skitläskigt!!! Men det är nog precis det här jag behöver.

Påsken är över. Jag har lämnat mina föräldrar i skogen och åkt hem till den större staden igen. Både tråkigt och skönt.
Påskhelgen gick ganska smärtfritt. Förutom att en smått livrädd känsla funnits inom mig hela tiden. Rädslan över att äta för mycket. Rädslan över att gå upp i vikt. Men jag har försökt mota bort tankarna så gott det gick och tycker somsagt ändå att det var en ganska mysig påsk.

Dock blev jag ställd inför ett val under helgen, väga mig eller inte. Jag har ställt bort min våg, jag har bett föräldrarna ställa bort sin våg. Men när vi hälsade på farmor stod det en våg där, rakt framför näsan utan att jag var beredd. Jag bollade tanken väga sig/väga sig inte många gånger innan jag beslutade mig för att INTE väga mig. Jag stod emot och är nöjd över mig själv att jag klarde det! Jag visste att det bara skulle förstöra och ge mer ångest. Jag gick emot anorexin. Bra där! :)
Försökte dela med mig av lyckan till föräldrarna, men dom verkade inte riktigt fatta grejen. Och jag förstår dom, dom är inte med mig varje dag och vet vad jag kämpar emot. Dom har egentligen precis klivit på mitt anorexia-tåg, då jag ganska nyligen berättade för dom om mitt problem.

I morgon är det bedömsningssamtal till dygnetruntvården som står på schemat. Ska nog bli ganska spännande ändå, få reda på lite granna hur det fungerar osv. Sedan får vi se om dom har en plats åt mig eller inte.
Hoppas du med har haft en fin påsk! :)

Idag är det långfredagen, det är verkligen en lång fredag. Jag har suttit hela dagen och väntat på att tåget ska gå som tar mig hem till mina föräldrar! Ska hem och mysa med päronen och äta påskmat. Fast just det här med påskmaten ger mig småångest bara jag tänker på det. Tycker det ska bli sjukt jobbigt. Det är alltid jobbigt när jag är hemma hos föräldrarna, för där är allt så uppstyrt med mattider osv. Men jag vet att det är det jag behöver!
Ska försöka njuta så mycket det går av påsken ändå, speciellt ska jag njuta av att vara hemma och bli ompysslad!:)
Glad påsk till er!

Nu är det snart helg igen. Förra helgen var ingen höjdare. Jag tog ett väldigt jobbigt beslut, att göra mig av med min söta lilla katt. Eftersom jag knappt kan ta hand om mig själv kände jag att jag inte klarade av att ge henne all den uppmärksamhet hon behövde. Det blev bäst så för både henne och mig. Men oj så ledsen jag har varit!

Veckan har gått sådär. Samtalen hos psykologen låter lika varje gång, du måste äta mer säger hon. Jag vet, jag ska säger jag. Nästa gång jag kommer dit har vågen inte rört sig ett gram och samma sak upprepas igen. Jag står still, eller springer i ett ekorrhjul, beroende på hur man ser det.

Till veckan har jag bedömningssamtal till dygnetruntavdelningen. Idag hade jag samtal med överläkaren. Hon gav mig rådet att tacka ja till en plats på dygnetruntavdelningen, eftersom dom på öppenvården inte kan hjälpa mig mer. Och den hjälp jag får räcker ju uppenbarligen inte. Jag har sagt att jag inte vill bli inlagd, men just nu känns det som enda alternativet för att komma ut ur ekorrhjulet.

Igår var jag på BUP igen, börjar kännas som mitt andra hem. Jag och psykologen hade ett väldigt jobbigt samtal om hur deppig och nere jag känner mig och om lusten att hitta motivation till att bli frisk mitt i allt. Det är svårt. Det är tungt. Och jag känner mig mest likgiltig.
Idag var det BUP igen, fast denna gången läkarundersökning med blodprov. Hon var jätte söt och snäll läkaren, kändes bra! Hoppas alla prover är okej.
Nu är det helg och jag får inte dricka alkohol (för tabletterna) och gå ut spiknykter lockar mig inte alls. Så det kommer bli en lugn helg, men det känns okej! Jag behöver det, jag är ju så trött. Som Markus Krunegård sjunger "trött som döden, vinterns korta dar är långa i år".

"23/2
Började dagen med storstädning. damma-damsuga-skaka mattor-skura golvet. Så skönt!
Besök på jobbet och bra snack med chefen om hur allt är för tillfället. Dom hade köpt present! Så gulligt av dom! :)
frukost-lunch-mellis-middag idag. Känner mig uppsvullen och hjärnan säger att såhär vill vi inte göra i morgon igen. Vi får se vad viljan säger. Sjukt jobbigt det här kriget i hjärnan hela tiden.
En av mina vänner ringde och dom säger alla samma sak "vad lite du pratar/ vad tyst du är/ du verkar så nere". Jag blir så osäker, jag som tycker jag är som vanligt. Men tydligen lyser det igenom. Men jag har ju inget att berätta! Och jag har svårt att ta in vad andra berättar, har svårt att koncentrera mig. Och det känns som att jag svarar mekaniskt, som att spela upp ett förinspelat band. Jag får ännu mindre lust att prata med folk om dom hela tiden ska påpeka hur tyst jag är..."

Dagen är snart till ända och jag har gjort som jag ska. Frukost-lunch-mellis-middag. Dock tycker jag det känns jävligt jobbigt och jag undrar om jag kommer orka med samma sak i morgon. Jag hatar att ha det såhär. Jag hatar ätstörningen!

Idag är nog en bättre dag än igår. Jag planerar att äta efter vad som är planerat för mig och jag tänker göra det. Om jag vill det eller inte är en helt annan fråga. Men jag måste ju försöka! Så snart vankas det eftermiddagsmellanmål och lite tv tittande!

Var på jobbet och hälsade på idag också! Fick en jättefin present som dom hade köpt. Vad glad jag blev! :D Gulligt av dom!

Var på BUP idag. Vägning som vanligt och som vanligt plus minus noll. Och jag blir sur över att hon säger att jag ska börja äta mellanmål nu, även fast jag inte ens orkar äta riktig frukost-lunch-middag. Jag tycker vi ska ta en sak i taget. Nu blir det ju bara ännu mer att hålla reda på. Men å andra sidan förstår jag ju varför vi gör såhär, jag kan inte gå runt skjuta på allt hela tiden "nästa vecka kan jag börja", så skulle jag nog kunna hålla på hur länge som helst. Jag är noll motiverad för tillfället. Jag vill inte äta mellanmål, jag vill inte äta som dom vill. Jag känner mig som en trotsig tonåring.
Och så blev hon fundersam över varför jag bakat kakor. "Kommer du verkligen klara av att ha dom hemma" undrar hon. Jag vill ju försöka! Jag gillar ju att baka. Kan hon inte bara uppmuntra mig istället.
Men som dom säger, bara för att idag inte är någon bra dag så kommer det en ny dag då man kan göra bättre!
I morgon är en ny dag!

Idag gör jag som jag inte ska göra, jag följer inte matschemat. Jag orkar inte! Är fortfarande ledsen över hur dåligt jag började må igår. Det gör mig rädd och jätte ledsen. Kompenserar gårdagen. Det känns egentligen inte okej, eftersom psykologen kommer se det i matdagboken. Men jag orkar somsagt inte bry mig.

Jag har bakat kakor som jag är rädd för, eftersom jag ibland har en tendens att äta allt eller inget. Men jag vill ha dom och bjuda mina vänner på. Dock verkar det som att dom blir misslyckade också. Ingen bra dag idag, hittills. Men det finns ju fler timmar kvar som man kan göra rätt på istället!

"19/3
Vilken dag! Det blev kaos!
Fikade med en vän på stan, en enorm kokosruta. På vägen dit kom jag på att jävlar, jag har glömt ta ångest-medicinen. Redan där började ångesten pocka på min uppmärksamhet. Kokosrutan var skitgod, men kändes som jag skulle sprängas efteråt och mådde illa. Sedan bar det vidare på konstutställning som planerat. Väl där gungade golvet och jag fick svårt att fokusera. Efter en stund fick jag världens hjärtklappning och var på vippen att börja gråta. Var flera gånger på väg därifrån, men ville inte visa för alla att det var något på tok så stod kvar. Tillslut gick jag hem ändå, men hade i alla fall hunnit kolla klart på utställningen. Hade obehag i kroppen hela kvällen och var jätte ledsen. Jävla skit!"