Jag är hemma knappt ett dygn för hemträning. Jag har mina föräldrar på besök, det känns skönt!
Har varit på dygnet runt vården nu i snart två veckor. Första dagarna var det kaos i hjärnan. Var på väg att skriva ut mig flera flera gånger. Allt kändes fel. Men jag stod ut en dag och en dag till och nu börjar jag vänja mig vid tanken att vara kvar och fullfölja behandlingen. Jag har tappat bort mina känslor på vägen. Jag är inte glad, knappt ledsen. Inget är roligt och inget känns tråkigt. Jag har fastnat i ett ingenting och det är läskigt! Jag sover bort många timmar på avdelningen, jag orkar inget annat. Det enda jag känner är att jag går upp i vikt i en rasande fart, jag hinner inte med själv. Men jag vet att det är bra. En annan tjej på behandlingen sa att hon hade kännt sig så himla lycklig och glad efter dom där tolv veckorna. Jag kämpar på för att få känna samma känsla!